Lägg av med piller, det är inget fel på att reagera!
Självmord är Sveriges vanligaste dödsorsak för människor som är under 65 år. Fem personer om dagen, nästan 1500 per år varav de flesta är tjejer, ofta unga tjejer. Jag förstår att det är svårare att vara tjej, det är utan tvivel mycket svårare än att vara kille. Extrem påtryckning från media framförallt gällande kvinnors utséende, oerhört mycket svårare att göra karriär, mycket större press att prestera i skolan, och till på köpet en objektivifiering som eskalerat för varje dag sedan den sexuella revolutionen för snart femtio år sedan. Jag går själv inte på dansställen för att jag äcklas av den kvinnofientliga mentaliteten på dansgolvet, men jag vet att alla tjejer som ofta rör sig på såna ställen har blivit antastade mer eller mindre flera gånger, och i mörkertal gömmer sig kvinnomisshandlande makar och fäder. Lägg där till hormonbesvär ett par dagar i veckan och ångesten som följer, känslan av killar alltid har företräde till i princip allting. De flesta TV-profilerna är män, damidrotten är förpassad till bottenkanalerna, den internationella musikeliten är totalt mansdominerad bortsett från tjejerna som dansar i videorna, cheferna till i princip alla privata företag är män. Lika lön för lika arbete har inte funnits mer än i några årtionden, vi tycker att det är skrämmande att tänka på att för tjugo år sedan hade killar mycket högre lön än deras likvärdiga kvinnliga kollegor, men ska vi tycka någonting är skrämmande ska vi inte se bakåt utan framåt: Hur kan det fortfarande vara såhär illa? Och feministpartiernas främsta mål är odemokratiskt delad föräldraledighet, man blir så trött.
Det absolut värsta jag vet, det som det här inlägget handlar om, är sjukvården och hur de behandlar de tjejer som känner sig mest utsatta. Tjejer som hamnat i en dålig cirkel, som blivit utsatta och kränkta och därmed känner sig deprimerade, har extremt dålig självkänsla, fått ätstörningar, eller blivit destruktiva eller apatiska, de kommer till sjukhus när de mår som sämst - och får ett par burkar lyckopiller. En burk prozac i handen är som att säga "det är dig det är fel på", vilket är det absolut sista en person med svåra depressioner behöver. Du ger inte en människa som brinner ett glas vatten och säger "det här släcker iallafall din törst", du släcker den med en filt och håller om den tills ambulansen som du ringt på kommer. Det måste finnas gränser för hur mycket sjukvården kan spara in och vad det får kosta. Skicka de tjejerna som kommer in med depressioner över samhällets spelregler till kuratorer och socionomer, hellre än att ge dom piller som man inte överhuvudet taget vet vad för reaktion de har för individen på längre sikt. Det sänker bara självförtroendet ytterligare och förvärrar därmed situationen med tusen varv. Skicka dem hellre till mig då, så ska jag säga till dom att vivet att det är svårt, och vi förstår att det är helt mänskligt att reagera som tonåring och det är inte deras fel! Det är mänskligt att vara deprimerad under såna omständigheter. Jag avundas alla människor i världen som kan vara obrutet positiva i den här världen, DET är det omänskliga i mina ögon.
Det ges generellt ut alldeles för mycket medicin i Sverige. Jag var hos doktorn en gång på tiden jag arbetade på fabrik och hade ont i ryggen. Doktorn, han började skriva ut piller förstås, sa ingenting om vad det var för piller eller om det skulle hjälpa mot mer än smärtan och sen tyckte han det var bra. Skulle en ask med smärtstillande fixa mitt lidande? Ja visst, i ett par veckor, men för tusan doktor, tänk ett steg till, vad är det som är problemet? Det måste ju alltid vara frågan när en patient kommer in: Vad är problemet?
Om en patient kommer in, säg att en gymnasietjej kommer in med sömnproblem som hon fått av en stressig situation i skolan. Det här är sveriges i särklass vanligaste orsak till läkemedel så det är definitivt ett bra exempel. Hur tänker doktorn som skriver ut receptet? Han måste ju, antar jag utifrån sitt agerande, resonera "det är inte stressen det är fel på utan det är henne" och därmed får hon sömnpiller eller antidepressiva för att lindra själva lidandet en kort stund. En vettig människa, såsom läkare borde vara, hade snarare tänkt "oj den här tjejen mår inte bra, det måste vara för mycket stress, vad ska vi göra åt stressen?" och gett henne en tid hos sin skolkurator eller annat mentalt stöd. Det är så sjukt att man har så dåliga resurser att man hellre trycker ner de som mår dåligt än att hjälpa dem.
Häromdagen stenades en tjej i något arabland för att hon varit otrogen mot sin man som även han hade varit otrogen mot henne. Det stod i alla kvällstidningar innan det skulle hända - avrättningen var arrangerad. Det var inte alls så att mannen i stundens hetta hade blivit så arg över att få veta det att han dräpte henne, utan det var veckor efter att han och alla andra kunnat besinna sig, och fått landets godkännande att med hjälp av andra kasta stenar på henne tills dess att hennes kropp var som en trasa och hjärtat slutat slå. Det här är den verklighet vi lever i, hela världen visste om att det här skulle hända och vi lät det ske. Hur kan vi leva med oss själva i den vetskapen? Egentligen? Inte för att jag kan göra något åt situationen i underutvecklade länder, det är förmodligen en process som kommer ta världsomfattande påtryckningar i hundra år. Men hur kan vi inte reagera starkare när vi hör om det? Tänk dig hur det var där, nån gränd i en stekhet sandstad, tio män står runt omkring dig och kastar tegelstenar på dig tills du DÖR - och det läser vi om i aftonbladet mellan Carolas nya pojkvän och Alex Schumans fredagsspalt, och fem minuter senare har vi glömt bort det. Så jävla sjukt.
Kommentarer
Trackback
